Förmaket är gårdens vardagsrum. Här kunde man sitta och samtala, handarbeta eller dricka kaffe och te – de nya dryckerna på modet som serverades i fint porslin. Målningarna på väggarna här inne är av helt annan karaktär än de moraliskt uppbyggliga bibliska motiven i stora salen, och är troligtvis utförda av annan hand. Här täcks väggarna av romantiskt slingrande rosengirlanger i rokokostil.

Fönstren i förmaket vetter mot sydväst så här kunde man njuta av kvällssolen och hade utsikt över en trädgårdsparterr. Ett litet stycke längre ner låg ladugården och andra uthus med landskapet i fonden. Vår tids önskan att sammanbinda ute och inne med altandörrar och uteplatser var inget som lockade på 1700-talet. Utsikten över landskapet avnjöts från fönstren, inte genom att gå ut i gräset. Den långa allén längs vägen upp mot gården, de symmetriskt placerade ekonomibyggnaderna och djuren som betade utgjorde ett romantiskt sceneri, men betraktades helst på lite avstånd.

I bouppteckningen finns flera spelbord listade - ett med dubbel tavla och rött kläde, ett som är runt och ett av alm med brädspel. Att spela sällskapsspel var ett omtyckt tidsfördriv, men enligt epokens ideal var det också en dygd att inte slösa bort sin tid utan vara ständigt sysselsatt med något nyttigt. Kanske gällde detta i synnerhet kvinnor, och att handarbeta var sinnebilden av kvinnlig flit. Så starkt symbolladdat blev faktiskt handarbetet att sypåsen blev en accessoar som kvinnor bar med sig för att sända rätt signaler. På 1750-talet beklagade sig en författare över att sypåsen hade reducerats till en modebagatell som ger ”ett fåfängt sken, som ej kan fria henne från misstankar af lättja”.

I bouppteckningen kan vi också läsa om åtskilliga föremål som vittnar om att fikastunden var viktig på Smedby: här fanns flera uppsättningar kannor, dosor och askar för kaffe och te i silver, tenn och porslin. Dessutom kaffekvarn, kaffebrännare, kaffekokare samt inte mindre än 22 tekoppar och 18 kaffekoppar.

Kaffekonsumtionen ökade i alla samhällsklasser, trots att det förbjöds i flera omgångar. Under 1700-talet infördes omkring 60 överflödsförordningar som skulle begränsa konsumtionen av kaffe, choklad, ylle, siden och andra importvaror. Förbuden fick dock ingen större betydelse eftersom smugglingen var omfattande. Perioden präglades av merkantilismen som dikterade att nationen skulle maximera sin export men importera så lite som möjligt. Önskan från statens sida var att folket skulle välja att konsumera varor där man var inhemskt självförsörjande – men alla som hade råd suktade efter importerade lyxvaror.

Trots att Smedby låg långt från stora världen nådde varor från avlägsna platser hit. Bomullen i de fina kattungardinerna och kaffet i de skira kopparna hade skördats av någon långt borta och fraktats över haven - där också förslavad arbetskraft var en handelsvara. Förmögenheterna som betalade för konsumtionen tjänades på stångjärn som försvann bort ur värmlänningarnas blickfång när det lämnade hamnen. Det seglade mot Göteborg och vidare ut i världen. Under 1700-talet kom en stor andel av allt järn som såldes i världen från Bergslagen. Var det hamnade till sist vet vi inte. Troligtvis användes värmländskt järn i de slavbojor och vapen som möjliggjorde 1700-talets triangelhandel med slavar och varor till och från kolonierna. Svenska skepp stod för en knappt mätbar del av transporterna, men triangelhandelns slutprodukter var efterfrågade överallt – till och med i Smedby.