Under åren fanns många drängar, pigor och husjungfrur på gården. Hur många varierade från år till år. Något år fanns sex drängar och åtta pigor, men mer normalt var 2-4 av vardera. Även uppassare och trädgårdsmästare fanns tidvis anställda.

Tjänstefolket hade olika ansvarsområden med varierande status. En piga kunde arbeta utomhus i ladugården eller inne i huset. En husjungfru hade som sin uppgift att hålla ordning inne i huset och kunde också delta i umgängeslivet. Drängar arbetade framförallt med jordbruket och andra uppgifter utomhus. Alla hade långa arbetsdagar, men allra längst var de för pigorna. Den som skulle mjölka kor och ställa frukost på bordet behövde vara på benen före alla andra.

Anställningen som piga och dräng reglerades av tjänstehjonsstadgan. Det var en samling bestämmelser som kom i första version i mitten av 1600-talet, men det var först med uppdateringar på 1700-talet som den tog en fastare form. Tjänstehjonslagstiftningen innehöll en mängd detaljerade föreskrifter för olika områden av tjänstefolkets och husböndernas inbördes förhållande. Den angav bestämda maximilöner – det var förbjudet för tjänstefolket att begära högre lön än taxan tillät, och lika förbjudet för husbönderna att ge efter för lönekrav eller att i konkurrensen med andra husbönder erbjuda löner som översteg taxan. Den som bröt mot förbudet kunde dömas till böter. Avtal om anställning fick endast göras mellan Larsmäss (10 aug) och Mickelsmäss (30 sep) och uppsägningstiden inföll mellan Olofsmäss (29 jul) och Larsmäss (10 aug). Lön skulle utbetalas i kontanter eller form av kläder. Att begära eller erbjuda lön i form av mark, järn, brännvin eller andra varor kunde straffas med böter eller till och med fängelse.

Stadgan innehöll också bestämmelser om så kallat tjänstetvång, vilket innebar att ingen på landsbygden fick lov att vara arbetslös – ”inga landstrykare, lösdrivare, lättingar eller inhyseshjon böra uti vårt land och rike tålas” stod det i 1739 års legohjonsstadga. Under andra hälften av 1700-talet ifrågasattes de restriktiva bestämmelserna, men det dröjde ytterligare många år innan stadgan liberaliserades och ända fram till 1926 innan den avskaffades.

Ett inslag i tjänstehjonslagstiftningen under många år var rätten för husbönderna att utdela husaga. I praktiken gav det möjlighet till godtyckligt övervåld från brutala husbönders sida, även om formuleringarna i stadgorna talade om 'måttlig' eller 'skälig' husaga. Förmodligen kom dock husagan sällan till användning inom bondeklassen. Husagan avskaffades slutligen för vuxna tjänstehjon på 1850-talet.

I realiteten var det svårt för myndigheterna att kontrollera om reglerna efterlevdes, och troligtvis styrdes villkoren på många håll av tradition och sedvana. För den som ville utöva sträng kontroll över tjänstefolket fanns dock stöd i lagen. Hur Bengt och Christina var som arbetsgivare vet vi inte. Bengt visste visserligen att tyda lagens bokstav och hamnade i träta med många, men hans återkommande gåvor till fattigvården vittnar om en medmänsklig sida. Ett tecken på att paret von Echstedt var omtyckta som arbetsgivare var att vissa anställda stannade i många år. 

Pigan Maria Hallstedt blev gravid när hon var 25 år och arbetade på Smedby. Ryktet säger att Bengt var barnets far, men innan födseln gifte sig Maria och sonen Jan blev officiellt en Kihlberg. I samma vända var Bengt på väg att gifta om sig efter Christinas död. En vecka före sitt bröllop utfärdade han ett gåvobrev på en av sina egendomar till Maria “för trogen tjänst”.