Nu står vi vid Frödinghermen av Eric Rafael-Rådberg. Den här skulpturen den föreställer, och är en hyllning till den stora poeten Gustaf Fröding som föddes i Värmland på 1800-talets mitt och blev en av de största poeterna i Sverige. Den här skulpturen placerades ganska många år efter att Gustaf Fröding hade dött så den har stått här sedan den 17 juni 1948. Konstnären Eric Rafael-Rådberg föddes i Kristinehamn och gick i lära hos Rackstadskonstnären Christian Eriksson. Det finns en till variant av den här skulpturen som står på Djurgården i Stockholm. Den är också gjord av granit men den är lite svartare.

Eric Rafael-Rådberg han var inte bara konstnär, han var också atlet, höll på med gymnastik och skridskosegling.

Här har vi en av den svenska diktkonsten största, Gustaf Fröding. Rafael-Rådberg har hamrat ut honom här i granit och säkert förankrad i marken. Det är tungt och det är stort. Men så stabil tror jag inte Gustaf Fröding kände sig nog inte alla gånger och speciellt inte i slutet av sin levnadsbana då han vårdades på hospital. Men hans dikter kanske blev populära just av den anledningen, att många kände igen sig. Han kunde blotta sina tvivel, sina inre känslor, att han var osäker på sig själv och kanske inte alltid vågade fråga om lov till en dans.

Nu skulle det ju vara på sin plats att få höra en dikt av Gustaf Fröding på klingande värmländska och av en händelse så har jag Klas Kvarnevik här som tänker läsa upp en dikt. Dumt fôlk tänker han ta, ur Räggler å paschaser från 1895.

Å gubevars för dumt fôlk!

Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.

Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.

”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.

”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”

”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”

”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”

”Vasa”, sa’n.

”Å i åa ä e ö”, sa ja.

”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.

”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”

”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.

Jo, den va nôe te dum den.