Frykstad-Clara Elfs Jernväg var Sveriges första järnväg öppen för allmäntrafik. Den var 8 km lång och gick mellan Fryksta, vid Nedre Fryken, och Lyckans lastplats vid Klarälven. Den 5 maj 1849 togs det första spadtaget och den 5 september samma år kunde kung Oscar I inviga järnvägen.

Stationsbyggnaden uppfördes åren 1851-1853 under ledning av byggmästaren och riksdagsmannen Nils Andersson efter ritningar av löjtnant Claes Adelsköld. Den var avsedd att inhysa flera funktioner. Den skulle fungera som station för järnvägen, men också som bostad åt förvaltaren och expeditionslokal. Byggnaden uppfördes i två våningar och var till en början en timrad byggnad utan fasadbeklädnad. 1858 reveterades fasaden och fick sitt nuvarande utseende.

I början användes hästar och oxar för transporterna på järnvägen. 1856 byttes dragdjuren ut mot ett ånglok. Vid Lyckans lastplats fanns en ångbåtsbrygga och därifrån fortsatte transporten med ångbåt till Karlstad och ut i Vänern. Huvudsakligen fraktades järnbruks- och sågverksprodukter på järnvägen, men det förekom även persontransporter. Det gick tre till sex tåg per dag.

Järnvägen lades ner 1871 när Nordvästra Stambanan, som passerar förbi Kil, stod klar. Året därpå färdigställdes ett tre kilometer långt bispår mellan Fryksta och Kil. Gods som transporterats över Fryken kunde då även fortsättningsvis lastas om till järnväg vid hamnen i Fryksta för vidare transport.

Efter det att Frykstads Jernvägs Actie Bolag lagt ner sin verksamhet användes stationshuset bland annat som bostadshus och expedition för stinsen. När Fryksta 1926 slutligen upphörde som station stod huset öde några år. 1931 öppnades pensionatverksamhet som pågick i ca 30 år. Därefter var byggnaden återigen bostad en period. Under 1970-talet genomgick byggnaden en relativt omfattande renovering där senare tiders tillägg plockades bort och huset återställdes till 1858 års utseende.