Digitalis purpurea

Familj: Scrophulariaceae

Lejongapsfamiljen

Växten har många namn som bjälla, fingerborgshatt, biskopsmössa och biskopsört.

Antikens läkare kände inte till fingerborgsblomman. Först under medeltiden började den användas som sårört och mot inflammationer. År 1875 upptäckte en engelsk läkare hur viktig fingerborgsblommans blad var för hjärtsjuka människor.

Fingerborgsblomman växer vild på några ställen i Bohuslän och förekommer förvildad från trädgårdar där den odlats. Den är tvåårig. Först kommer en grön bladrosett, men långa elliptiska håriga och rynkiga blad. Andra året kommer blomställningen, som kan bli ganska hög med vanligtvis röda, rosa och vita blomklockor. Gula förekommer också. Den rörformiga klockan har ljusfärgad nedre insida med mörka prickar och den blommar i juli-september. Fingerblomman trivs i halvskugga, stänglarna blir då högre och bär fler klockor. 

De torkade bladen används i drogen, men alla delar av växten innehåller starkt verkande ämnen, glykosider, som i lagom doser reglerar hjärtverksamheten, ökar blodproduktionen och urinavsöndringen vid vattenstockningar. Fingerborgsblomman hör till de allra giftigaste växterna.