På en vägg i hörnet mellan Drottninggatan och Östra Torggatan sitter en minnestavla som berättar att det var här som den stora stadsbranden år 1865 startade. Parallellt med dagens gågata gick då en gata som hette Skeppargatan, och mellan dessa gator låg kvarter som var tätt bebyggda med trähus. På en av tomterna fanns bland annat Ericssons bageri. Att det var där som branden bröt ut kunde bekräftas av samstämmiga vittnen - men hur det hade gått till var oklart.

Strax efter branden häktades bagarlärlingen Olov Nilsson, men efter förhör med totalt 31 olika vittnen riktades misstankarna istället mot den 36-årige bagargesällen Carl August Ljunggren. Han anklagades för att ha lämnat glödande vedträn på bageriets trägolv. Ljunggren medgav att han lagt ved som torkats i ugnen på golvet, men menade att det inte rimligen kunde ha orsakat branden. En troligare förklaring enligt hans mening var att branden hade startat i ett råtthål i golvet framför vedspisen. Han hade själv släckt en brand i ett råtthål några veckor tidigare och meddelat sin arbetsgivare som låtit laga ett av hålen men inte alla. Ljunggren ansågs ändå vara skyldig och dömdes för vårdslöshet och försummelse till 100 riksdaler i böter. Olov Nilsson släpptes ur häktet. Bageriets ägare Per Johan Ericsson frikändes helt från ansvar. Alla tre lämnade Karlstad efter rättegången och bosatte sig på andra orter.

Av stadens totalt 241 tomter klarade sig bara nio undan elden. Större delen av de ca 5 000 invånarna blev hemlösa inom loppet av några timmar, men inte en enda omkom. Under första dygnet efter branden restes genom militärens försorg tältläger för att inhysa de som saknade tak över huvudet. Provisoriska nödbostäder byggdes, men dessa revs redan sommaren därpå när byggandet enligt en helt ny stadsplan tog fart.  

Länk till tidningen Värmländsk Kulturs temanummer om stadsbranden:
https://issuu.com/karlstad/docs/v__rml__ndsk_kultur_-_tema_stadsbra