De små ”tornen” som syns här och var i Klarälven finns kvar från den tid då tusentals trästockar varje sommar flottades genom Karlstad på sin väg mot industrierna vid Vänern. De kallas dykdalber, ett ord som troligtvis har holländskt ursprung. Det sägs ha att göra med hertigen av Alba (Duc d’Albe) men kan också komma från holländska ord för påle eller sänka och bjälke.

En dykdalb består av tre eller fem stockar som är djupt neddrivna i botten och sammanhållna med bultar och järnband. Det fiffiga med konstruktionen är att stockarna genom att vara vinklade hjälper varandra att stå emot trycket vid isbildning och vårflod. Vid sidokrafter utsätts ena sidan för en tryckkraft neråt och motsatta sidan av en dragande kraft uppåt.

Mellan dykdalberna fanns förr länsor som samlade upp drivtimmer. På 1930-talet förlorade länsorna sin funktion, då flottningstekniken förändrades och timret bogserades i långa släp av de så kallade Lustenbåtarna. Dykdalberna förföll långsamt men vårdas nu av Karlstads kommun som ett minne av flottningsepoken.

Timmer har troligtvis flottats på Klarälven sedan 1600-talet. Mängden ökade under 1800-talet i och med den växande massaindustrin. Toppen nåddes år 1957 då cirka en miljon kubikmeter timmer flottades. Från 1960-talet kördes allt mer timmer på lastbil och 1985 upphörde flottningen av värmländskt virke. Norskt timmer flottades i ytterligare några år, fram till 1991.