Under 1500- och 1600-talen flyttade skogsfinnar från trakten av Savolax i Finland till skogslandskap i Norrland och Mellansverige. Med sig hade man en väl utvecklad teknik att svedja barrskog för att utvinna ny odlingsbar mark. I Sverige uppmuntrades skogsfinnarnas kolonisering delvis av myndigheterna och tusentals skogsfinska familjer tog chansen till en bättre försörjning ibland annat i Norra Värmland.

Svedjebruk

Svejdebruket krävde stora arealer. Första året fälldes träden som sedan fick ligga och torka i ett eller två år. Därefter brändes svedjan och man sådde en tvåårig råg som man kunde skörda hösten året därpå. Efter den första rågskörden såddes ofta rovor på svedjefallet. Efter något år var marken för näringsfattig att odla i, stället växte lövsly, örter och gräs upp till bete. Många svedjor blev sen också fasta åkrar kring en finngård.

Rökstuga, bastu och ria

Finngårdarna har tre karaktäristiska byggnader. Den första byggnad man satte upp var en bastu, som värmdes med en rökugn - en ugn som saknar skorsten och byggs utan bruk (rösugn). I bastun kunde man bada, torka säd och bo innan boningshuset (rökstugan) stod färdig.

Rökstugan består av ett rum med en murad ugn utan skorsten (kappugn). Röken löper ut i rummet och ute genom en reglerbar lucka i taket. Den stora ugnen höll värmen länge och kunde också till viss del användas till bak och matlagning. Det fanns separata kokhus på gården. En utveckling av rökstugan var att Förrådsrummet ”kåven”- byggdes om till kök med öppen spis. Många rökstugor byggdes så småningom ut med ytterligare ett rum, en så kallad svenskstuga. Den tredje karaktärsbyggnaden på finngården är rian, där säden torkades.