Rummet kallas i bouppteckningen Blå gästkammaren. De besökare som kom till gården blev ofta långvariga gäster. Släktingar och vänner kom för att bo på gården under några veckor eller till och med månader och år. I mantalslängder och kyrkböcker går det att hitta ledtrådar om vilka de var. När det var husförhör gjorde prästen anteckningar och skrev ner alla som fanns i hushållet - familjemedlemmar, tjänstefolk och inneboende gäster.

Under de första åren bodde fröken Maria Elisabeth Gyllenflycht på gården. Hon var Bengt von Echsteds kusin och var 18 år när hon flyttade in. Hon bodde på Smedby fram till sin allt för tidiga död fyra år senare. Därefter var Bengts tonårige brorson Elias inneboende under några år. Han blev senare militär och Värmlands landshövding.

I mantalslängderna för åren då gården var nybyggd nämns också en Asmund Salmodin som inneboende. Han var vice häradshövding och kanske juristkollega till Bengt. Han flyttade så småningom till Filipstad där han blev stadsjurist.

Under några år på 1770-talet bodde sadelmakaren Jan Lilljebjörn på Smedby. Han blev senare känd i bygden som interiörmålare, kanske inspirerad av sin vistelse på gården.

Tillresta gäster hade sitt bagage i resekistor som fungerade att lasta när man reste med häst och vagn, men som också tjänstgjorde som förvaringsmöbel där man bodde. Mycket av gårdens inventarier förvarades också nerpackat i kistor. I bouppteckningarna kan vi läsa att det fanns en stor mängd textilier av olika slag,

Här bodde gäster vackert och bekvämt, och kunde elda för att hålla värmen. Ändå kunde det nog bli rätt så kyligt under vinterhalvåret. När elden brann ut kom kölden snart krypande. Golven blev iskalla på vintern och mattor användes inte vid den här tiden. I sin säng kunde man hålla värmen med värmebehållare och skinnfällar. I bouppteckningen kan vi läsa att det i hushållet fanns en sängvärmare av mässing och flera skinnfällar av både får och björn.

Kakelugnen konstruerades i svensk version 1767. Den lanserades alltså kort efter att Bengt och Christina hade byggt färdigt sin nya bostad. Den var utformad för att spara bränsle genom att låta rökgaser cirkulera i rökgångar så att värmen kunde behållas längre. Att hushålla med veden var mycket viktigt. Det fanns en ständig rädsla för skogsbrist, eftersom det viktiga och lönsamma bergsbruket var beroende av oerhörda mängder träkol. Det var pengarna från järnet som betalade för många familjers bekvämlighet, och utan träkol inget järn! Även trä i form av sågat virke blev en allt viktigare handelsvara under 1700-talet - ännu en industri som konkurrerade om skogen.

Från Blå kammaren har man vacker utsikt mot sydöst, ut över åkrarna och ner mot sjön Summeln. En bit ner på fälten låg brunnen där gårdens dricksvatten hämtades. Men när huset var nytt hade man ingen utsikt här - fönstret har tagits upp senare. Precis utanför står lusthuset – men på 1700-talet var det dasset som stod här! Lusthus och dass bytte plats vid en senare renovering. Gården har genomgått många förändringar genom de sekler som människor har bott här. Sedan huset blev museum har målningarna och andra inredningsdetaljer restaurerats och vårdats för att bevara husets ursprungliga karaktär.