Under marken där vi står finns ett myller av gruvgångar. Redan på 1500-talet började man bryta järnmalm här, men på den tiden var gruvorna bara några meter djupa. Då bröt man malm genom att elda på berget i timmar och sedan hälla vatten över så det sprack.

Under 1700-talet började man spränga med krut, och då blev gruvorna djupare. Senare kom nitroglycerinet, som också kallades sprängolja. Det var ett sprängmedel som var billigt och effektivt, men också livsfarligt eftersom det kunde flyga i luften om man råkade tappa en dunk.

I takt med att gruvorna blev djupare blev det ett allt större arbete att pumpa undan grundvattnet. Länge drevs pumparna med muskelkraft av människor och djur. I slutet av 1700-talet fick Långban en stånggång – en sinnrik konstruktion som kunde driva pumparna genom att överföra kraften från ett vattenhjul även om det låg flera kilometer bort.

Nu är det länge sedan några pumpar var i drift, och Långbans gruvor är vattenfyllda. På senare år har dykare börjat utforska gruvgångarna där ingen satt sin fot sedan 1972. De har hittills dykt på drygt 100 meters djup, men den lägsta punkten i gruvan är 380 meter under mark.